Från skiss till bord
Linjen tar sin början i Tias Eckhoffs studie av proportioner. I Maya förenas skaft, övergång och funktionell form till ett enda sammanhängande föremål.
Linjen tar sin början i Tias Eckhoffs studie av proportioner. I Maya förenas skaft, övergång och funktionell form till ett enda sammanhängande föremål.
Maya känns igen på sitt breda, kraftfulla skaft, som smalnar av i en triangulär övergång mot den funktionella delen. Rundade kanter och ett brett grepp ger serien en tydlig, skulptural silhuett.
Tias Eckhoffs förhållande till bestick blev särskilt betydelsefullt 1962, när han formgav Maya för Norstaal. Det breda skaftet smalnar av till en triangulär form, medan rundade kanter ger delarna ett stadigt men bekvämt grepp. Designen blev ett av 1900-talets mest tongivande skandinaviska bestickmönster och togs senare upp i Phaidon Design Classics samt i museisamlingar, däribland MoMA i New York och Victoria and Albert Museum i London. Eckhoff fortsatte att utforska bordet genom kollektioner som Una, Chaco och Maya 2000, där han återkom till proportion, balans och förhållandet mellan strikt geometri och mjukare kurvor. Hans arbeten byggde sällan på ornament. Karaktären växte i stället fram genom hur ett föremål förfinades — långsamt, fysiskt och med en enastående uppmärksamhet på formens minsta förskjutningar.
”Jag arbetar långsamt, jag skulle vilja fila på ett bestick i ett år.” — Tias Eckhoff
Tias Eckhoff
Salladsbesticken Maya för Tias Eckhoffs särpräglade formspråk bortom det enskilda kuvertet och in i serveringens gemensamma handling. De breda handtagen, den triangulära avsmalningen och de mjukt rundade kanterna är fortfarande igenkännligt Maya, men det större serveringsformatet ger geometrin en starkare närvaro i bordets mitt.
Större föremål ger proportionerna mer utrymme att tala. Det breda handtaget och den karakteristiska triangulära övergången blir lättare att avläsa i serveringsformat och visar hur lite ornament Maya behöver för att vara omedelbart igenkännligt.
Maya formgavs av Tias Eckhoff 1962 kring förhållandet mellan form, grepp och vardaglig användning. I salladsbesticken flyttar den filosofin från ätandets privata gest till serveringens gemensamma gest, så att samma formidé blir delaktig i såväl gästfriheten som dukningen.
Stelton beskriver Mayas relativt breda handtag och väl rundade kanter som viktiga för det bekväma greppet. Det får särskild betydelse i serveringsredskap, där handen lyfter och förflyttar större portioner och ett säkert, gediget grepp direkt bidrar till upplevelsen vid användning.
När föremålen som används för att dela maten visuellt tillhör samma familj som delarna bredvid varje tallrik. Maya för sin triangulära geometri från de individuella besticken till serveringsredskapen och låter därmed en av den skandinaviska formgivningens mest igenkännliga former förena måltidens personliga och gemensamma delar.